Sharing the Gospel in Cyberspace

Jag blev född den 25 maj 1954 som fjärde barn av Janab Kassim Pillai Labba, en pensionerad rektor, och Fathima Beevi. Mitt hus är känt som "Kochera". Det är en gammal, framträdande och ortodox Muslimsk familj i Kalloor, ett lantbruksområde i Trivandrum i södra Indien.

Mer än 4000 muslimska familjer bor i vårt område och några hinduer i ytterområdena. Inga kristna alls. Det var inte en enda kristen i skolan där jag var student.

Vår moské är runt tusen år gammal. Mina förfäder spred ut religionen Islam i detta område och byggde en moské. Mitt föräldrahem är mycket nära moskén. Landets inkomster och uppteckningar för moskén var bevarade i min faders namn till min barndom. Mina förfäder var berättigade till muslimskt prästerskap genom arv. De hade benämningen "Labba" som sitt namn till att indikera prästerskapet.

Under dessa förhållanden växte jag upp med stor aktning för Islams lära, och dess utövning av mina anhöriga. Jag gjorde min religiösa utbildning innan jag började den vanliga skolutbildning. Inga dåliga vanor fanns i vårt familjeliv. Jag skrev också en bok om Qur'an.

Min högskoleundervisning hölls på en kristen institution kallad Mar Ivanios Högskola, som är i Trivandrum city. En stor majoritet av mina kamrater på högskolan var kristna. Jag var ensam muslim i min klass. Jag hade svårigheter att umgås med mina klasskamrater i början. Men gradvis blev jag vän med dem.Faktiskt, det ledde mig till onda associationer och dåliga vanor. Jag började röka, började att använda droger och alkohol, och blev känd som en slagskämpe i staden. Rapporter om skadegörelse och fula bilder av mig började uppträda i tidningarna.

Som ett resultat blev mina föräldrar, bröder, systrar och kära verkligen störda. Det verkade som om jag måste avbryta min utbildning.

Vid denna tid blev jag hemfallen åt droger och alkohol. Min kropp började att darra och jag blev mycket spänd om jag inte använde droger på mina sedvanliga tider. Jag var på polisens vaktlista. Mina föräldrar drog in pengarna som de brukade ge mig regelbundet. Jag hade många vänner, färdiga för några äventyr när jag hade pengar i min ficka. Men mina tidigare vänner blev mina svurna fiender i min period av prövningar. Jag förlorade min sinnesfrid.

Det var vid denna kritiska tidpunkt som några missionär-studenter samlade mod till att samtala med mig. De påstod att Jesus är Guds Son, och som blev korsfäst för människan. Han uppstod från döden och han är Fridens Konung. De påstod vidare att om man tror på Honom och bekänner alla sina synder så kommer man att bli som en ny person. Jag kunde inte ens föreställa sig att profeten Jesus är Guds Son, eller att han blev korsfäst och uppstod från döden. Jag uppmanade dem att nå himmelen genom att tro på Islam, som är den sanna religionen. Jag hade heta argument med dem vid många tillfällen. De kunde bara finna fel i mitt usla liv, men kunde inte få övertaget över mina argument eller bevisa att mina idéer var fel.

Men utan att förlora modet, en dag gav de mig några skrifter. Skrifterna var baserade på bibeln, vilken jag ansåg förbjuden, för den är avskaffad. Jag blev rasande. Tanken på att det råd som jag hade givit dem tidigare angående Islam, inte hade gjort någon inverkan på dem, ökade mitt raseri. Jag rev skrifterna i bitar. Med fördömande ord kastade jag bitarna i ansiktet på dem och jag gav dem en varning att jag skulle göra slut på dem om de forsatte att vilseleda andra.

Det var en allvarlig sak att de studenter för prästerskap i prästrock var allmänt förolämpade och förföljda, speciellt i samband med en kristen institution. Det såg nästan säkert ut som att jag skulle bli utdriven från högskolan. Jag kunde också förvänta mig besvär från något håll. Nästa dag gick jag till högskolan beväpnad med vapen, med avsikt att orsaka våldsamma händelser. När jag kom in i klassen så omfamnade mig missions-studenterna med kärlek och glädje. De överraskade mig genom att uttala ånger över att de hade orsakat mig själslig pina.

Om högskolan varit driven av min religion och jag hade varit i missionärernas ställe, säkert hade jag då inte låtit någon förfölja mig. Faktiskt, jag var rörd av deras kärlek, vänlighet och milda natur. Den helige Ande, som påminner oss om synd, rättfärdighet och dom, började verka på mig.

Den natten fann jag ett papper i min textbok i mitt rum. På det var skrivet: "Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste."
(1 Tim. 1:15).

På andra sidan av papperet var det skrivet: "Ty den lön som synden giver, är döden, men den gåva som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre."
(Rom. 6:23).

Jag visste inte att detta var verser från Bibeln. Men jag var överväldigad av tankar.

Alla synder, överdrifter och våldsamheter som jag hade begått sedan barndomen, uppträdde för mig som på en skärm. Jag kände igen alla mina orättfärdigheter, stora som små. Var och en av dem förvandlades till en blåsa på min kropp. Blåsorna sprack upp och blev sår. Kött och ben, varifrån var började rinna ut, blev mycket heta och började smälta. Maskar tävlade om att komma in märgen i benen. Pinan var outhärdlig. Stanken kan inte beskrivas. Jag började dras ner i ett bottenlöst hål. Där var ingen som kunde hjälpa mig. Jag ropade ut, "Gud, fräls mig!"

Då kom en man, helig och ljus, ned från himmelen och berörde mig. Jag förstod att det var Jesus. För ett ögonblick slöt jag mina ögon med en himmelsk glädje, för hans beröring svalkade min kropp och min själ. När jag öppnade mina ögon hade alla blåsor och sår försvunnit från min kropp.

Jag var renad som av en parfymerad salva. Men Jesus, som kom ljus och fläckfri, var nu infekterad med blåsor och sår. Var och utsöndringar flödade ut ifrån dem. Maskar och larver kröp omkring på hans kropp. Den var lik en avskyvärd, vidrig och stinkande varelse.

Ja! "Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade." Jesaja 53:4-5.

Kristus hade taget på sig själv allt mitt lidande. Jag skulle har varit fördömd till döden för alla mina synder. Men jag såg Kristus tagande alla mina synder och bli korsfäst i mitt ställe, för min skull.

Tidigare trodde jag aldrig att Kristus blev korsfäst. Jag brukade fråga hur våra synder kunde tvättas bort genom hans död, även om han var korsfäst. Men nu var jag övertygad om hur och varför Kristus dog.

"Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud." (2 Kor. 5:21).

Jag såg Jesus bryta upp graven och uppstå från döden. Han var mera härlig och strålande vid uppståndelsen än när han kom ned från himmelen. Jag föll ned vid hans fötter och ropade: "Min Herre och min Gud."

Jag vet inte om denna upplevelse som inträffade i mitt eget hus, i ett område där det inte finns några kristna, var en dröm eller en uppenbarelse eller en vision. Jag hade inte alls trott på sådana ting. Men denna upplevelse förvandlade mig till en kristen. Den satte mig i stånd att kasta bort den gamla människan och gjorde mig till en ny människa. Jag fick en glädje och frid som jag aldrig visste om förut.

Jag berättade om min förvandling av sinne och glädje samma natt för mina föräldrar. Fastän de lyssnade på mig, så försökte de avråda mig och sa att det bara var ett spelat trick av Satan. Men jag var övertygad att Gud i sin kärlek hade frälst mig genom sin ende Son och att jag skulle ärva evigt liv. Som en följd därav har jag att möta tortyr och hotelser i mitt liv.

Jag blev döpt i vatten så snart som jag accepterade Honom som min personlige Frälsare. Och Gud döpte mig med sin helige Ande också.

En dag berättade jag om min upplevelse för några av mina vänner nära moskén. Plötsligt stack en av mina kusinbröder, Salim, mig med en kniv. Min underkäke var spräckt. Alla trodde jag skulle dö. Men Gud räddade mig och gjorde mig till ett vittne igen på den platsen. Salim försökte mörda mig. Efter det gjorde han ett försök att begå självmord. Han gjorde en snara och hängde sig i ett träd. Men en virvelvind blåste och Salim föll med trädgrenen. Han var nära att dö. Instinktivt önskade jag hans död. Men Jesus beordade mig att älska och vårda Salim, så som han hade älskat mig när jag var hans fiende. På mitt intiativ blev Salim förd till sjukhus och var där mer än sex månader. När Salim återhämtat sig accepterade han Jesus som sin Frälsare.